En film – flera länder

Stumfilmerna som producerades hade många olika produktionsländer. Detta möjliggjorde att filmerna kunde visas för många olika publiker, i många olika länder. Skådespelartekniken var densamma i alla filmer och all film inkluderade text så att publiken kunde följa med i berättelsen. Filmen var på så vis universell, trots att den visas för människor som talade många olika språk.

Mimik och gester

För det var ju bara att byta ut texten till det språk som talades i landet som den visades i. Då spelade filmens ursprungsland inte så stor roll. Stumfilmens överdrivna mimik kan föra tanken i dag till överskådespel. Men det krävdes ofta stora gester och tydlig ansiktsmimik för att skiftningar i filmens berättelse skulle gå hem. Mimiken lämpar sig kanske bättre för komedier än dramer, läs här om skillnaden. När ljudfilmen kom var det många stumfilmsskådespelare som inte längre kunde få jobb inom filmen.

Det berodde på ett par olika saker. Ofta pratade skådespelarna med kraftig brytning eller hade en pipig röst som helt enkelt inte bar sig. Detta var något som de svenska stumfilmsskådisarna slapp. Många av de svenska skådespelarna var i botten teaterskådespelare och var vana att både kunna skådespela och tala.

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *